Madame föraktar sina gäster därfor att de vill bo på
hennes sjaskiga hotell.
Jag har hörnrummet på andra våningen: en usel säng,
en glötlampa i taket.
Egendomligt nog tunga draperier där en kvarts miljon
osynliga kvalster är på marsch.
Utanför drar en gågata förbi
med långsamma turister, snabba skolungar, arbetsklädda
män som leder skramlande cyklar.
De som tror att de får jorden att snurra och de som
tror att de hjälelöst snurrar i jordens grepp.
Engata där bi alla går, bar mynnar den ut?
Rummets enda fönster vetter mot någonting annat:
Det Vilda Torget,
en mark som jäser, en stor skalvände yta, ibland full
av folk och ibland öde.
Det jag inombords materialiseras där, all skräck,
alla förhoppningar.
Allt det otänkbara som ändå skall hända.
Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter
översvämmas jag.
Jag är Maximilian. året är 1488. Jag hålls inspårrad
här i Brügge
därför att mina fiender är rådvilla -
de är onda idealister och vad de gjort på fasor nas båkgart
kan jag inte beskriva, kan inte förvandlablod
till bläck.
Jag är också mannen i overall som drar sin skramlande
cykel nere på gatan.
Jag är också den som syns, turisten som går och
stannar upp, går och stannar upp
och låter blicken vandra över de gambla målnin garnas
månbrända bleka ansiketn och svallande tyg.
Ingen bestämmer vart jag ska gå, allra minst jag själv,
ändå är varje steg där det måste.
Att gå omkring i de fossila krigen dar alla är osårbara
därfor att alla är döda!
De dammiga lövmassorna, murarna med sina
gluggar, trädgårdsgångarna där forstenade tårar
knastrar under kIackarna...
Oväntat som om jag klivit på en snubbeltråd sätter
kIockspelet igång i det anonyma tornet.
Carillon! Säcken spricker upp i sömmarna och
tonerna rullar ut över Flandern.
Carrillon! Klockornas kuttrande järn, psalm och slagdänga,
allt i ett, och darrande skrivet i luften.
Darrhänta doktorn skrev ut ett recept som ingen kan
tyda men handstilen känns igen...
Över tak och torg, gräs och gröda
ringer kIockorna mot levande och döda.
Svart att skilja på Krist och Antikrist!
Klockorna flyger oss hem till sist.
De har tystnat.
Jag är tillbaka på hotellrummet: sängen, lam pan,
draperiena. Det hörs konstiga ljud här, källaren
släpar sig uppför trapporna.
Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och
håller kvar
den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert
är viktigare än jag.
Utanför drar gågatan förbi, gatan där mina steg dör
bort och Iikaså det skrivna, min förord till tystnaden,
min avigvända psalm.
Traducció de Carolina Moreno Tena
La plaça salvatge. Carrilló.
Madame menysprea els seus hostes perquè volen allotjar-se
al seu hotel tronat.
Jo tinc la cambra del xamfrà del segon pis: un llit miserable,
una bombeta al sostre.
Curiosament hi ha cortines feixugues per on desfila un quart
de milió d’àcars invisibles.
A fora passa un carrer de vianants
amb turistes a pas lent, escolars rabents, homes amb el trajo
de feina conduint bicicletes que grinyolen.
Els que creuen que fan rodar el món i els que creuen que
roden, impotents, al dictat del món.
Un carrer per on tots passem, on deu anar a parar?
L’única finestra de la cambra dóna a un lloc ben diferent:
La Plaça Salvatge,
un sòl en ebullició, una gran superfície estremida, de vegades plena
de gent i de vegades deserta.
El que porto dins meu s’hi materialitza, totes les pors,
totes les esperances.
Tot l’impensable que, malgrat tot, ha de passar.
Tinc les riberes baixes, si l’amor puja vint centímetres
m’inundarà.
Sóc Maximilià. Som a l’any 1488. Estic reclòs, aquí,
a Bruges
perquè els meus enemics no es decideixen -
uns malvats idealistes i no puc descriure el que han fet
al pati dels horrors, no puc transformar la sang en
tinta.
Sóc també l’home de la granota que va pel carrer amb una
bicicleta que grinyola.
Sóc també aquell que tothom veu, el turista que ara camina
ara s’atura, camina i s’atura.
I deixa que la mirada plani pels nostres rostres pàl·lids i cremats per la lluna
i les tel·les tumultuoses de pintures antigues.
Ningú no decideix on vaig, jo encara menys i tanmateix
cada passa va cap on ha d’anar.
Voltar entre guerres fòssils on tothom és invulnerable
perquè tothom és mort!
Els munts de fulles plenes de pols, els murs amb les seves
espitlleres, senders de jardí on llàgrimes pètries
cruixen sota els talons...
Tan inesperadament com si hagués ensopejat amb el fil d’una trampa
les campanes es posen en marxa dins la torre anònima.
Carrilló! El sac rebenta les costures i els acords
retronen sobre Flandes.
Carrilló! El ferro perrupejant de les campanes, psalm i
tonada, tot en un, i escrit tremolosament en l’aire.
El metge amb mà tremolosa va escriure receptes que ningú pot
desxifrar tot i reconèixer la lletra...
Damunt de teulades i places, de prats i horts
les campanes toquen a vius i morts.
Costa de distingir el Crist de l’Anticrist!
Les campanes ens porten a casa per fi.
Han emmudit.
He tornat a l’habitació de l’hotel: al llit, la bombeta,
les cortines. Se senten sons estranys, el soterrani
s’arrossega escales amunt.
Estic ajagut al llit amb els braços en creu.
Sóc una àncora que s’ha enterrat ben al fons i
reté
la immensa ombra que flota allà dalt,
el gran desconegut del qual formo part i segur que
és més important que jo.
A fora passa el carrer peatonal, el carrer on moren les meves
passes i també l’escrit, el meu pròleg al silenci,
el meu psalm a l’inrevés.
Etiquetes de comentaris: Tomas Transtömer
Tinta xinesa
