Tomas Tranströmer. Det vilda torget. Molokai.

Vi står vid branten och i djupet under oss glimmar
hustaken i spetälskekolonin.
Nerstigningen kan vi klara men vi hinner aldrig
uppför branterna igen före mörkret.
Därför vänder vi tillbaka genom skogen, går bland
träd med långa blåa barr.
Här är tyst, det är en tystnad som när höken kommer.
Det är en skog som förlåter allt men ingenting glömmer.
Damien, i kärlek, valde livet och glömskan. Han hick
döden och berömmelsen.
Men vi ser de där händelserna från fel håll: ett
stenröse för sfinxens ansikte.


Traducció de Carolina Moreno Tena


La Plaça Salvatge. Molokai.

Estem a la vora del pendís i a baix resplendeixen
les teulades de la colònia de leprosos.
Hi podríem baixar però no seríem a temps de
tornar a pujar abans no es faci fosc.
Per això girem cua i tornem pel bosc, passem entre
arbres de llargues agulles blaves.
Hi ha silenci, un silenci com el que precedeix el falcó.
És un bosc que ho perdona tot però que no oblida res.
Damien, per amor, va triar la vida i l’oblit. Ha rebut
la mort i el renom.
Però ens mirem aquests fets errònimanent: un munt
de pedres en lloc del rostre de l’esfinx.

Biel Barnils Carrera · Tomas Tranströmer. Det vilda torget. Molokai.