Tomas Tranströmer. Det vilda torget. Drömseminarium.

Fyra miljarder människor på jorden.
Och alla sover, alla drömmer.
I varje dröm trängs ansikten och kroppar -
de drömda människorna är fler än vi.
Men de tar ingen plats...
Det händer att du somnar på teatern.
Mitt under tjäsen sjunker ögonlocken.
En kort stunds dubbelexponering: scenen
där framme överflyglas av en dröm.
Sen finns det ingen scen mer, den är du.
Teatern i det ärliga djupet!
Mysteriet med den överansträngde
teaterdirektören!
De ständiga nyinstuderingarna...
Ett sovrum. Det är natt.
Den mörka himlen flyter genom rummet.
Den bok som någon somnade ifrån
är fortfarande uppslagen
och ligger skadskjuten på sängkanten.
Den sovandes ögon rör sig,
de följer den bokstavslösa texten
i en annan bok-
illuminerad, ålderdomlig, snabb.
En hisnande commedia som präntas
innanför ögonlockens klostermurar.
Ett enda exemplar. Det finns just nu!
I morgon är alltsammans utstruket.
Mysteriet med det stora slöseriet!
Utplåningen... Som när turisten hejdas
ab misstänksamma män i uniform -
de öppnar kameran, rullar ut hans film
och Iåter solen döda bilderna:
så mörkläggs drömmarna av dagens ljus.
Utplånat eller bara osynligt?
Det finns ett utom-synhåll-drömmande
som alltid pågår. Ljus för andra ögon.
En zon där krypande tankar lär sig gå.
Andsikten och gestalter omgropperas.
Vi rör oss på en gata, bland människor
i solgasset.
Men lika många eller fler
som vi inte ser
finns inne i de mörka byggnader
som reser sig på båda sidorna.
Ibland går någon av dem fram till fönstret
och kastar en blick ner på oss.


Traducció de Carolina Moreno Tena 

La plaça salvatge. Seminari dels somnis.

Quatre mil milions de persones a la terra.
I tothom dorm, tothom somia.
En cada somni t’apareixen cares i cossos -
les persones somniades són més que nosaltres.
Però no ocupen espai...
Pot ser que t’adormis al teatre.
Durant l’obra et pesen les parpelles.
Una breu estona de doble exposició: l’escenari
davant teu és desbordat per un somni.
Després ja no hi ha cap escenari: ho ets tu.
El teatre en la més sincera profunditat!
El misteri de l’exhaust
director teatral!
Els constants assajos de textos nous...
Un dormitori. És de nit.
El cel fosc travessa la cambra.
El llibre amb què algú s’ha adormit
encara és obert
i jau ferit a la vora del llit.
Els ulls del dorment es mouen,
ressegueixen el text sense lletra
en un altre llibre -
il·luminat, arcaic, veloç.
Una comèdia vertiginosa impresa
dins els murs monesterials de les parpelles.
Un únic exemplar. A l’abast ara mateix!
Demà tot s’haurà esborrat.
El misteri de la gran malversació!
Anihilament... Com quan el turista és aturat per
recelosos homes uniformats -
obren la càmera, desenrotllen la pel·lícula
i deixen que el sol cegui les imatges:
així és com la claror diürna enfosqueix els somnis.
Anihilat o només invisible?
Hi ha un somniar-fora-l’abast-de-la-vista
que no cessa. Llum per a d’altres ulls.
Una zona on pensaments a gates aprenen a caminar.
Rostres i figures es reagrupen.
Ens movem per un carrer, entre la gent
a ple sol.
Però n’hi ha tanta o més
que no veiem
a l’interior dels edificis foscos
que s’alcen a banda i banda.
De vegades algú s’acosta a la finestra
i ens llança una llambregada.

Biel Barnils · Tomas Transtömer. Seminari dels somnis.